Strategier för att fortsätta arbeta vid depression eller ångest – en kvalitativ intervjustudie

Louise Danielsson | okt 2018 | Psykiatri / Neurologi |

Louise Danielsson
leg. sjukgymnast, med.dr,
Angereds Närsjukhus, Göteborg och
Institutionen för medicin,
Avdelningen för samhällsmedicin
och folkhälsa, Sahlgrenska akademin,
Göteborgs universitet

Mikael Elf
leg. psykolog, fil.dr,
Närhälsan Bedömningsteamet,
Borås och Institutionen för medicin,
Avdelningen för samhällsmedicin
och folkhälsa, Sahlgrenska akademin,
Göteborgs universitet

Gunnel Hensing
professor,
Institutionen för medicin,
Avdelningen för samhällsmedicin
och folkhälsa, Sahlgrenska akademin,
Göteborgs universitet

Psykisk ohälsa är i dag en av de främsta anledningarna till sjukskrivning i Sverige.1,2 Vanligt förekommande diagnoser är lätt till medelsvår depression, utmattningssyndrom och ångestsyndrom, såsom panikångest och generaliserad ångest.

De flesta vuxna med lättare depression och ångest är dock i arbete,3 trots psykiska symtom och förändring i arbetsmässig och social funktion.4 Men hur hanterar de den upplevda förändringen i förmågan att arbeta? Hur gör de? Vilka strategier använder de för att försöka fortsätta arbeta?

I denna studie undersökte vi hur personer med depression och ångest gör för att hantera sitt arbete när de inte mår bra, samt vad dessa handlingar och strategier kan innebära. Studien, som är publicerad i Disability and Rehabilitation,5 är en del av forskningsprogrammet New Ways vid Göteborgs universitet (www.epso.gu.se/newways). Programmets övergripande mål är att öka kunskapen kring hur psykisk hälsa kan förbättras och bibehållas i arbetslivet.

Metod
Vi använde den kvalitativa metoden ”grounded theory”.6,7 Metoden avser att bygga konceptualiseringar och teori med tydlig förankring i empiriska data. Forskningens fokus riktas mot människors sociala processer och handlingar i en vardaglig kontext.

Vi skapade ett teoretiskt så kallat urvalsschema. Detta utgick från ett antal bakgrundsvariabler för att säkra att deltagarna representerade en variation med avseende på kön, ålder, diagnos, yrke och civilstånd. Inklusionskriterier var: arbetande personer 18–65 år med depression, utmattningssyndrom eller ångestsyndrom enligt ICD-10.8

För att fånga erfarenheter av tidiga strategier och mindre grad av besvär rekryterades även några deltagare utan diagnos, men som skattade sitt psykiska välbefinnande lägre än 50 på WHO:s skala för psykiskt välbefinnande, ett gränsvärde som har använts i screening för depression.9 Exklusionskriterier var: hög suicidrisk eller psykotiska symtom.

Trettio personer rekryterades, varav 27 (19 kvinnor och 8 män) tackade ja till att medverka vid forskningsintervjun. Dessa var mellan 19 och 65 år, medianålder 48 år. De flesta var i arbete, hel- eller deltid, medan sex personer var helt sjukskrivna sedan maximalt sex månader. Intervjuerna startade med en öppen fråga: ”Kan du berätta om en vanlig dag på jobbet för dig?” och följdes av tematiska frågeområden om förändringar relaterade till arbetet. Följdfrågor användes, där deltagarna ombads ge konkreta exempel på hur de gjorde i olika situationer. Tre forskare analyserade intervjuerna, först individuellt och sedan i gemensamma diskussioner.

Resulta
Analysen av intervjuerna resulterade i en central så kallad kärnkategori för att fånga det mest centrala i deltagarnas beskrivningar. Den handlade om att på olika sätt söka manövrera sitt arbetsutrymme, där arbetsutrymmet inte bara innebar den fysiska arbetsplatsen, utan också upplevelsen av mentalt, känslomässigt och socialt utrymme i arbetssituationen. Denna upplevelse av ”space”, som bevarade handlingsutrymmet och känslan av möjligheter i arbetsfunktionen, var nödvändig för att kunna fortsätta arbeta och försvarades genom en rad olika strategier. Upplevelsen av att skapa utrymme hängde också tydligt samman med livet utanför arbetet.

Vi fann fyra underkategorier till att ”manövrera sitt arbetsutrymme”. Två av dessa infann sig oftare i en tidig fas av sviktande arbetsförmåga och handlade om strategier som var reaktiva, och enligt deltagarna mer tillfälliga: att forcera arbetsrollen samt att parera arbetsbelastningen. Exempel på forcerandet var att pressa sig än hårdare när man kände att man inte räckte till. Att parera kunde vara att dra sig undan på jobbet eller att vara hemma några dagar. Att parera var också att ta udden av en upplevd press, till exempel att ta smärtstillande för att hålla spänningshuvudvärk i schack, att tröstäta, dricka stora mängder kaffe eller mer alkohol än vanligt.

Den tredje underkategorin, att återhämta sig från jobbet, beskrevs både i tidig fas och i rehabiliterande fas när deltagarna var i återgång till arbete efter sjukskrivning. Deltagarna använde sig av en mängd olika aktiviteter och sätt för att återfå kraft och ork, såsom träning, promenader, avslappning, musik eller att bara vara ensamma, utan sociala krav.

Den fjärde underkategorin, reflexiv anpassning, utgjordes av mer proaktiva och långsiktiga strategier. Dessa beskrevs av deltagarna som något som utvecklades senare i processen, ofta efter viss sjukskrivning eller rehabilitering. Det förekom också hos deltagare som hade tillfrisknat och var helt i arbete, som kände igen tidiga tecken på en ny svacka. Den reflexiva anpassningen handlade om att strukturera, modifiera och planera sin arbetsvardag utifrån de förändrade förutsättningar som ohälsan innebar. En del anpassade arbetstider, arbetsmängd och, i den mån det gick, arbetsuppgifter. De sökte stöd hos chef och kollegor. De reflekterade över sin egen syn på arbetet, och omvärderade ibland denna. Till exempel beskrevs en förändring i att medvetet prioritera ned egna krav på arbetsprestation för att skapa mer utrymme för fritid, återhämtning och sociala relationer. Resultaten, och diskussion om dessa, beskrivs mer ingående i originalartikeln.5

Slutsats

Studiens resultat kan vara till hjälp för personer med depression och ångest för att medvetandegöra de egna strategierna och var man befinner sig i den process som verkar förekomma vad gäller sätt att hantera svikt i arbetsförmågan. Även arbetsgivare kan få ökad kunskap om vanliga, mer eller mindre synbara, strategier. För professionella inom hälso- och sjukvård kan resultaten ge inblick i den variation och innebörd som beskrivningarna lyfter fram. Detta kan vara till stöd i samtal med den individuella patienten i dialog om egenvård, arbetsplatsanpassningar och behov av behandling.

Intressekonflikter:
Ingen av författarna uppger några intressekonflikter.

Referenser

1. OECD. Sick on the job? Myths and Realities about Mental Health and Work, Mental Health and Work. 2012. http://www.oecd.org/els/mental-health-and-work-9789264124523-en.htm  2. Whiteford HA, Degenhardt L, Rehm J, Baxter AJ, Ferrari AJ, Erskine HE, et al. Global burden of disease attributable to mental and substance use disorders: Findings from the Global Burden of Disease Study 2010. The Lancet 2013;382(9904):1575-1586. 3. Lau B, Victor M, Ruud T. Sickness absence and presence among employees in treatment for common mental disorders Scand J Public Health 2016 Jun;44(4):338-346. 4. Thisted CN, Nielsen CV, Bjerrum M. Work Participation Among Employees with Common Mental Disorders: A Meta-synthesis. Journal of Occupational Rehabilitation 2017:1-13. 5. Danielsson L, Elf M. Hensing G. Strategies to keep working among workers with common mental disorders – a grounded theory study. Disabil Rehabil 2017 Nov 28:1-10. 6. Corbin JM, Strauss A. Grounded theory research: procedures, canons, and evaluative criteria. Qual Sociol 1990;13:3-21.  7. Charmaz K. ’Discovering’ chronic illness: using grounded theory. Soc Sci Med 1990;30:1161-1172. 8. World Health Organization. The ICD-10 classification of mental and behavioural disorders: clinical descriptions and diagnostic guidelines. Geneva: World Health Organization; 1992. 9. Topp CW, Østergaard SD, Søndergaard S, et al. The WHO-5 well-being index: a systematic review of the literature. Psychother Psychosom 2015;84:167-176.