Katatoni – behandlingsbart syndrom med många ansikten

Valdemar Landgren | Mar 2019 | |

Valdemar Landgren
doktorand, ST-läkare,
Gillbergcentrum, Sahlgrenska
akademin, Göteborgs universitet,
Vuxenpsykiatriska kliniken
Skaraborgs sjukhus

Max Fink
M.D., Professor of Psychiatry
and Neurology emeritus,
Stony Brook University
School of Medicine,
Long Island, New York

Begreppet katatoni (från grekiskans morfem cata; “ner” och ten; “spänning”) formulerades 1874 av den tyske klinikern Ludwig Kahlbaum (1828–1899). I sin bok Die katatonie oder das spannungsirresein beskriver Kahlbaum 17 kliniska tecken på ett katatont syndrom hos patienter med svåra affektiva, psykotiska och några andra medicinska tillstånd.1  Emil Kraepelin (1856–1926), författare till många psykiatriska läroböcker kring 1900-talets början, beskrev två huvudsakliga sjukdomsgrupper: dementia praecox och manodepressiv psykos. Trots förekomst av katatoni i bägge sjukdomsgrupperna blev katatoni primärt sammankopplat med dementia praecox i hans nosologiska dikotomi.2  I frånvaro av effektiv behandling övergick många av dessa patienters sjukdom i demens. Kraepelins nosologi fick starkt inflytande på sjukdomsklassifikationen i psykiatrin. Eugene Bleuler (1857–1939) omstrukturerade Kraepelins bild av dementia praecox i mer psykologiska termer och myntade begreppet schizofreni. I detta dia- gnostiska system gjordes katatoni synonymt med schizofreni, det vill säga ett tillstånd med kroniskt förlopp.  Neuroleptika, som infördes under 1950-talet för behandling av psykotiska symtom vid schizofreni, visades kunna medföra allvarliga biverkningar. Patienter blev stela, mutistiska, febriga med autonom instabilitet och uppvisade katatona symtom som man tidigare betraktat som del i själva schizofrenisjukdomen. Syndromet benämndes malignt neuroleptikasyndrom (MNS).3 Kopplingen mellan schizofreni och katatoni ifrågasattes alltmer. Katatoni påvisades vara vanligare vid affektiva tillstånd,4 och den kliniska bilden vid MNS var i en del fall oskiljaktig från dödliga tillstånd beskrivna före neuroleptikaeran, under benämningar som maniskt delirium, Bells mani, akut fulminant psykos och letal katatoni.5 Efter att barbiturater på 1930-talet blivit ett behandlingsalternativ rapporterade William Bleckwenn (1895–1965) att katatona symtom hos patienter med psykos kunde hävas med intravenös injektion av amobarbital och därmed minska behovet av sondmatning.6 Behandling med elektrokonvulsiv terapi (ECT) kom att revolutionera den psykiatriska vården. Sett i efterhand, redan från den första rapporten av behandling med ECT har patienterna svarat prompt på behandling när katatona symtom påvisats.7,8  I den 2013 reviderade utgåvan...