Vänsterkammarassist – livräddande, men vad upplever patienten?

Maria Bonett* | maj 2019 | |

Maria Bonett*
specialistsjuksköterska,
VO kardiologi,
Södersjukhuset,
Stockholm

Jenny Wising*
specialistsjuksköterska,
VO kardiologi,
Bollnäs sjukhus

Gustav Mattsson
ST-läkare, VO internmedicin,
Gävle sjukhus,
Centrum för forskning och utveckling,
Uppsala universitet/Region Gävleborg

Peter Magnusson
överläkare, VO Kardiologi,
Region Gävleborg, doktorand,
Centrum för forskning och utveckling,
Uppsala universitet/Region Gävleborg
och Institutionen för medicin,
Karolinska institutet

Svår hjärtsvikt innebär en betydande symtombörda och ökad mortalitet trots framsteg med evidensbaserad behandling.1 I enstaka fall kan behandling med mekaniskt cirkulationsstöd, en vänsterkammarassist (left ventricular assist device, LVAD) erbjudas. LVAD kan användas i väntan på hjärttransplantation, vilket sker hos ungefär hälften av de transplanterade patienterna, och behandlingen är förenad med bättre prognos.2  De förbättrade resultaten samt den rådande organbristen har inneburit att LVAD oftare betraktas som destinationsterapi, det vill säga att transplantation aldrig blir aktuell. I vissa fall används LVAD vid övergående fall av svår hjärtsvikt och kan avvecklas. I Sverige utvärderas LVAD vid destinationsterapi i studien SweVAD.3  Fortfarande är det ett fåtal som erhåller LVAD i Sverige; år 2018 var det 34 patienter.4 En ökning av antalet LVAD är att vänta och det medför ett ökat behov av kunskap. Föreliggande artikel tar upp kvalitativa aspekter och är baserad på ett magisterarbete. Syftet är att presentera tillgänglig kunskap utifrån en litteratursökning kring patientens upplevelse av LVAD. Trots den tekniska utvecklingen är dagens LVAD långt ifrån en ideal apparat i meningen hållbar, liten, tyst, behändig, lätt att implantera och till rimlig kostnad.5 Patientens upplevelse av LVAD Ett flertal kvalitativa studier har undersökt patienters upplevelser av LVAD. Direkt efter implantationen upplevdes apparaturen som chockerande och känslan av ett främmande föremål i kroppen som besvärande.6-8 Med tiden vande sig patienten vid att leva med LVAD, men omställningen kunde dröja upp till sex månader.9  Apparaturen likställdes utseendemässigt vid en tvättmaskin, ljudet störde och tyngden gav ryggvärk.7,9-11 Farhågor kring batterifunktionen väckte oro och det upplevdes ångestladdat att ständigt vara i behov av laddade batterier.6,10,11 Det fanns en misstro till tekniken och en rädsla för att vara beroende av LVAD för att leva samt en maktlöshet över begränsade möjligheter att skydda sig själv vid tekniska fel.6,8,10-15 Apparaturen upplevdes svår att dölja med kläder och drog...