Genetiska och epigenetiska förändringar i fett- och skelettmuskelvävnad hos kvinnor med PCOS

Anna Benrick | Jun 2019 | |

Anna Benrick
docent,
Institutionen för neurovetenskap
och fysiologi,
Sahlgrenska akademin,
Göteborgs universitet

Elisabet Stener-Victorin
professor,
Institutionen för fysiologi
och farmakologi,
Karolinska institutet

Insulinresistens i skelettmuskler och störd fettvävnadsfunktion är starka riskfaktorer för typ 2-dia-betes hos kvinnor med polycystiskt ovariesyndrom (PCOS). Trots detta är den bakomliggande orsaken till metabola störningar inte känd. PCOS är den vanligaste reproduktiva och metabola störningen hos kvinnor i fertil ålder och drabbar uppskattningsvis 15 procent.  Kvinnor med PCOS har förhöjda nivåer av manligt könshormon, så kallade androgener, något som är starkt kopplat till nedsatt fertilitet och bukfetma. Drygt 40 procent av alla kvinnor med PCOS har nedsatt insulinkänslighet med kompensatorisk hyperinsulinemi samt en tre- till sjufalt ökad risk för att utveckla typ 2-diabetes, oberoende av fetma.1  Övervikt och fetma förvärrar däremot alla PCOS-relaterade symtom. Vi och andra har visat att kvinnor med PCOS har morfologiska förändringar i fettvävnaden med större fettceller, viket är starkt kopplat till låga adiponektinnivåer och insulinresistens.2  Vi har därför undersökt om genetiska och epigenetiska förändringar i skelettmuskel- och fettvävnad kan förklara en del av de metabola störningar som är vanliga hos kvinnor med PCOS samt om dessa kan reverseras av elektroakupunktur. Vad är epigenetik? Trots den höga prevalensen av PCOS är den bakomliggande etiologin inte helt kartlagd. Både omgivning och gener tros spela roll, men genvarianter (poly-morfismer) identifierade via genome-wide association studies (GWAS) kan bara förklara en bråkdel av ärftligheten som uppskattas till cirka 70 procent.  Förändringar i genuttryck eller fenotyp i individen som är oberoende av förändringar i DNA-sekvensen benämns epigenetik, och skiljer sig därför från till exempel polymorfismer. Förändringar i antalet metylgrupper och histonmodifieringar påverkar hur DNA läses av och uttrycks.  DNA-metylering innebär att metylgrupper kopplas på nukleotider i DNA-sekvensen och kan leda till att generna omprogrammeras och därför uttrycks annorlunda. En ökad metylering i genens promotorregion leder oftast till en nedreglering av genuttrycket eller tvärtom. Studiegrupp och elektroakupunktur med muskelkontraktion Överviktiga och feta kvinnor med och utan PCOS rekommenderas livsstilsförändringar med...