Personer med multipel skleros (MS) har en ökad risk för fall då försämrad balansförmåga är ett vanligt och ofta tidigt förekommande ymtom.1 I en internationell metaanalys rapporterades fallrisken motsvara 56 procent under en tremånadersperiod för personer med MS med EDSS (Expanded Disability Status Score) 1,5–7,0. Fallen förekom främst inomhus (65 procent) och under dagtid (75 procent).2 Merparten av fallen sker under något slags förflyttning, inklusive gång.3 De omständigheter som påverkar fallsituationer beskrivs ofta som komplexa4 och att flera fallriskfaktorer kan spela in. Faktorer kan delas in i inre och yttre, där inre faktorer rör kroppsliga, kognitiva och emotionella funktioner och yttre avser omständigheter i omgivningen. Tidigare har följande fallriskfaktorer identifierats för personer med MS: nedsatt balans,5 nedsatt kognition,5 sjukdomsprogression,5 nedsatt funktion i nedre extremitet,4 nedsatt förmåga att dela uppmärksamhet och att behålla fokus i situationer,3,6 fatigue,3,6 ojämnt eller halt underlag6 samt användning av gånghjälpmedel.4 Många personer med MS behöver använda

Pulsed induction therapies in multiple sclerosis

Multiple sclerosis (MS) is an inflammatory demyelinating disease of the central nervous system (CNS) with neurodegenerative features.1,2 Its prevalence is especially high in Denmark, where it increased from 62.9 to 154.8 per 100.000 in 50 years.3 MS is considered to be a multicomponent disease triggered by a combination of exposure to various environmental factors in individuals with genetic susceptibility.4 Early in the course, MS is most often characterized by clinically active and silent phases (relapsing-remitting, RRMS). Without treatment, a secondary progressive phase evolves in about 50% of these patients within 15-20 years (SPMS), characterized by a continuous accumulation of irreversible disability. Approximately 10-20% of MS patients experience a steady neurological decline from disease onset (primary progressive, PPMS). A recent suggestion by an international panel suggest dividing MS into progressive and non-progressive forms and both can be active or inactive.2,5,6   Inflammatory cells infiltrating the CNS from the peripheral immune compartment

Den ökande behandlingsaresenalen vid MS ger allt större möjligheter att individualisera terapin. Detta ställer krav på att förskrivaren är väl insatt i respektive terapis effekter och risker och hur dessa ska monitoreras. Några viktiga, men till viss del kontroversiella, behandlingsaspekter lyfts fram i Jan Fagius artikel. Natalizumab, som var den första godkända effektiva behandlingen vid MS, har sedan  drygt tio år kunnat erbjudas vid aktiv skovvis MS (RRMS). Nackdelen med natalizumabbehandlingen är framför allt risken för PML, en JC-virusorsakad encefalit. Sedan serologisk testning av JC-virus blivit etablerad i Sverige har bestämning av JC-virus-antikroppsindex använts vid riskvärderingen. Detta har sannolikt bidragit till att vi sedan 2012 inte har haft ytterligare natalizumaborsakade PML-fall i Sverige. Fagius tar upp risken för rebound efter avslutad natalizumabbehandling, det vill säga uppträdande av förhöjd skovaktivitet jämfört med före natalizumabbehandlingen. Även om man i uppföljningsstudien till de pivotala studierna (AFFIRM, SENTINEL och GLANCE) inte fann stöd för

Redaktörens kommentar och några glimtar från ECTRIMS 2017
Karaktärsmognad kan skydda barn och ungdomar från aggressivt beteende

I drygt 20 års tid har vi haft sjukdomsmodifierande behandlingar, ”bromsbehandling”, mot MS – ett paradigmskifte som inleddes 1995 med den första av de substanser som i dag kallas första linjens behandling (beta-interferoner och glatirameracetat). Successivt har flera och effektivare medel tillkommit, så att vi i dag har en repertoar på ett dussintal läkemedel. Stora ansträngningar och resurser har lagts ned på att dokumentera den sjukdomsdämpande effekten. Paradigmskiftet är efterlängtat och synnerligen välkommet, men en negativ konsekvens av den resurskrävande dokumentationen är att läkemedlen är dyra. MS är en kronisk och svårförutsägbar sjukdom, och behandlingsbehovet blir långvarigt. För samtliga tillgängliga behandlingar gäller att övertygande effekt endast har visats vid inflammatoriskt aktiv sjukdom, det vill säga med inslag av skov eller deras surrogatmarkör kontrastladdande lesioner vid magnetkameraundersökning (MR). Det är välkänt sedan mycket länge att denna terapeutiskt tillgängliga sjukdomsfas klingar av med åren – en aktuell studie har visat att inflammatorisk

Biomarkörer i cerebrospinalvätska (CSF) avspeglar olika aspekter av patofysiologin vid skovvis förlöpande multipel skleros (RRMS). I studien som nyligen publicerades i Journal of Neurochemistry1 undersöktes flertalet CSF-biomarkörer kopplade till olika inflammatoriska och degenerativa processer som är aktiva hos patienter med RRMS. Vidare jämfördes biomarkörernas nivåer med friska kontrollpersoner och slutligen hur dessa biomarkörer påverkas av olika sjukdomsmodifierande terapier (SMT). En bättre förståelse av hur CSF-biomarkörer påverkas av olika SMT kan leda till att de implementeras i klinisk vardag så att man med hjälp av dem kan mäta behandlingseffekten. I studien undersöktes 59 patienter med RRMS, varav 7 var behandlingsnaiva eller utan SMT under minst ett år, 33 hade fått första linjens behandling (interferon beta) och 19 hade fått andra linjens behandling (natalizumab) i minst ett år. Som kontrollpersoner användes 39 personer utan neurologiska symtom och utan neurologisk sjukdom i anamnesen. Den aktuella studien undersökte påverkan av första linjens och andra

Biomarkörer i cerebrospinalvätska vid MS som mått på sjukdomsaktivitet och behandlingseffekt

Multiple sclerosis (MS) is an inflammatory demyelinating disease of the central nervous system (CNS) with neurodegenerative features.1,2 Its prevalence is especially high in Denmark, where it increased from 62.9 to 154.8 per 100.000 in 50 years.3 MS is considered to be a multicomponent disease triggered by a combination of exposure to various environmental factors in individuals with genetic susceptibility.4 Early in the course, MS is most often characterized by clinically active and silent phases (relapsing-remitting, RRMS). Without treatment, a secondary progressive phase evolves in about 50% of these patients within 15-20 years (SPMS), characterized by a continuous accumulation of irreversible disability. Approximately 10-20% of MS patients experience a steady neurological decline from disease onset (primary progressive, PPMS). A recent suggestion by an international panel suggest dividing MS into progressive and non-progressive forms and both can be active or inactive.2,5,6 Inflammatory cells infiltrating the CNS from the peripheral immune compartment are

#Senaste Tidskrifter

multipel skleros

Nr. 20 • nov 2017
Årgång 5
  • ECTRIMS 2017
  • Fall bland personer
  • Risken för rebound
#

Multipel skleros

Anders Svenningsson,

Anders Svenningsson,
docent, överläkare

Jan Lycke,

Jan Lycke,
professor, överläkare

Lille-Mor Jansson,

Lille-Mor Jansson,
leg. sjuksköterska

Magnus Vrethem,

Magnus Vrethem,
professor, överläkare