Mikroglia och astrocyter spelar viktiga roller i hjärnan, både för att underhålla nervcellerna med näringsämnen och för att upprätthålla en stabil miljö i hjärnan, vilket bland mycket annat handlar om att omsätta signalämnen och ta bort slaggprodukter från nervcellsmetabolismen. De trimmar även det synaptiska nätverket och är viktiga för hjärnans plasticitet. När något händer i hjärnan reagerar astrocyter och mikroglia blixtsnabbt. De kommunicerar med varandra samt med nervceller och blodkärl. Detta blir särskilt tydligt vid CNS-infektioner, men ses även vid neuroinflammatoriska och neurodegenerativa sjukdomar.  Hur kan man då mäta mikroglial och/eller astrocytär aktivering? Många forskargrupper har arbetat med att utveckla ligander som binder till ytproteiner på mikroglia eller astrocyter och som skulle kunna användas i positronemissionstomografiska undersökningar av hjärnan. Detta är ett spännande och forskningsintensivt fält där lovande preliminärdata finns men ännu inga definitiva resultat.  Vi har arbetat med att mäta proteiner som utsöndras från aktiverade mikroglia eller astrocyter till likvor. Tre proteiner har rönt särskild uppmärksamhet: chitotriosidas, YKL-40 och lösligt TREM2.  En fascinerande familj av enzymer Kitinaser utgörs av en fascinerande familj enzymer som spjälkar kitin. De är viktiga när insekter kläcks ur puppor och när ostron och musslor omsätter sina skal. Mikroorganismer använder dem för att tillgodogöra sig näringsämnen. Hos ryggradsdjur finns också kitinaser, men vad de gör hos oss är okänt. Det första mänskliga kitinaset som klonades var chitotriosidas (även kallat kitinas 1, CHIT1 eller ChT). Dess gen återfinns på kromosom 1 och kodar för ett glykosylhydrolas som uttrycks i monocyter och makrofager, och således också i

Multipel skleros (MS) betraktas som en primär neuroinflammatorisk sjukdom, men etiologin är ännu inte påvisad. Neurodegenerativa förändringar, det vill säga pågående neurondöd utan tydliga tecken på inflammation, påvisas så pass tidigt1 att neurodegenerationen bör bedömas som lika viktig som inflammationen i patogenesen vid MS. En okänd patogenes, ett högst heterogent sjukdomsförlopp och en varierande behandlingsrespons gör sjukdomen oförutsägbar. Behovet av biomarkörer som kan bidra till att göra bilden mer överskådlig i den kliniska vardagen är därför stort. Mitokondrier är cellens energiproducerande organeller. Energiproduktionen, kopplingen mellan oxidation av näringsämnen som glukos och fett och bildande av ATP, sker i respirationskedjan som ligger i det inre mitokondriemembranet. Enzymkedjan består av fem komplex (I–V) som omvandlar den energi som finns i dessa ämnen till energi som cellerna kan använda. Svikt i mitokondriefunktion är påvisad vid klassiska neurodegenerativa sjukdomar som Parkinsons sjukdom (PD) och Alzheimers sjukdom (AD). Här påverkas i synnerhet respirationskedjan, och vid

Multipel skleros (MS) är en kronisk immunmedierad sjukdom i centrala nervsystemet (CNS), som ofta ses som orsakad av autoimmunitet. Sjukdomen medför skador på myelinet, den fettrika isolering runt nervcellernas axoner som gör att överföringen av nervsignaler går snabbare och effektivare. Detta orsakar också sekundär skada på själva nervtrådarna och nedsatt funktionsförmåga. Den bakomliggande orsaken till MS är inte känd, men antas vara ett komplext samspel mellan ärftliga och miljömässiga faktorer.1 Mikroglia som mål för behandling Musmodellen experimentell autoimmun encefalomyelit (EAE) används ofta för att undersöka den inflammatoriska aspekten vid MS, och tack vare den har flera läkemedel mot MS utvecklats. Studier av EAE har visat att det krävs mikrogliaaktivering för att möss ska utveckla sjukdomen.2 Mikroglia är celler som kallas CNS-lokala makrofager (ätceller). I inaktiverat tillstånd patrullerar mikroglia CNS efter patogener. I aktiverat tillstånd kan mikroglia fungera reparerande, eller producera proinflammatoriska cytokiner och själva förorsaka skada.3 En attraktiv behandlingsstrategi vid

Mesenkymala stromaceller vid multipel skleros

Mesenkymala stromaceller (MSC) är multipotenta celler som kan isoleras från olika typer av adult och fetal humanvävnad, som benmärg, fettvävnad och placenta.1-3 MSC från placenta (pMSC) är en relativt ny typ av MSC som inte har studerats i samma omfattning som benmärgsderiverade MSC.3 MSC har förmåga att hämma immunsvaret på grund av sin effekt på olika typer av immunceller, däribland antigenpresenterande celler (APC), T-celler, B-celler och naturliga mördarceller (NK-celler). Mekanismen bakom de immunsupprimerande effekterna hos MSC är i stort sett okänd. Denna egenskap hos MSC har emellertid utnyttjats som terapiform vid olika inflammationsmedierade sjukdomar. Här följer en kort översikt över den potentiella användningen av MSC som behandling för den immunmedierade sjukdomen multipel skleros (MS). Placentaderiverade mesenkymala stromaceller pMSC kan isoleras från olika vävnader i placenta, som är ett fetomaternellt organ som erbjuder skydd och utveckling åt ett växande foster.4 Decidua, korion och amnion är placentavävnader som kan användas för att

Man har länge anat en överrepresentation av epilepsi vid multipel skleros (MS) och nyligen visade en metaanalys att risken att få epilepsi är ungefär trefaldigt ökad vid MS.1-3 Eftersom MS är förhållandevis ovanligt och epilepsi vid MS desto mer så, har studier haft svårt att exakt kartlägga såväl förekomst som riskfaktorer. Urval och uppföljning har varit svåra hinder. Vi genomför därför en stor nationell registerstudie av epilepsi vid MS i Sverige. I studien samkörs nationella register, och riskfaktorer och förlopp kartläggs. Komplex patofysiologi Patofysiologiskt finns en pågående diskussion om varför epilepsi uppstår vid MS. Den internationella epilepsiorgansationen ILAE har flera etiologiska kategorier som kan komma ifråga, däribland immunmedierad och strukturell epilepsi. Med immunmedierad epilepsi förstås epilepsi som uppstår till följd av ett pågående immunangrepp – exempel på detta är NMDA-receptorencefalit. Med strukturell epilepsi avses i stället epilepsi som uppstår till följd av en bestående skada på nervsystemet – exempel på

Den initiala fasen av multipel skleros (MS) kännetecknas av sjukdomsförlopp i form av skov som följs av perioder helt eller delvis utan neurologiska symtom. Den bakomliggande patologin innebär bland annat myelinskada i centrala nervsystemet (CNS) genom inflammatoriska celler, vilket leder till neurologisk funktionsnedsättning. Moderna bromsmediciner har visat positiv effekt, inte bara genom att antalet skov minskas, utan även på utvecklingen av funktionsnedsättningen. Detta understödjer i sin tur återställandet av myelinet och leder till symtombefrielse.  Ett initialt skovvist sjukdomsförlopp utvecklas oftast med tiden till så kallad sekundärprogressiv MS, ett tillstånd som präglas av kontinuerlig försämring utan symtomfria perioder. Förutom skadorna på den vita hjärnsubstansen blir ofta den grå hjärnsubstansen i hjärnbarken alltmer skadad. Gråsubstanspåverkan visas dock inte i sin helhet i magnetkameraundersökningar (MRT). Hittills har fenomenet inte kunnat undersökas vidare i de vanliga djurmodellerna av MS, eftersom gnagares hjärnbark knappast påverkas vid experimentellt inducerad encefalomyelit (EAE). Det har visat sig att

#Senaste Tidskrifter

Multipel Skleros

NR. 22 • maj 2018
Årgång 6
  • Multipel skleros
  • Förvärvad epilepsi vid MS
  • Kortikal demyelinisering
Utvalda MEDtalks

Utvalda MEDtalks

Återställning av immunsystem vid multipel skleros

Föreläsare: Zsolt Illes

Speltid: 13:02

#

Multipel skleros

Anders Svenningsson,

Anders Svenningsson,
docent, överläkare

Jan Lycke,

Jan Lycke,
professor, överläkare

Lille-Mor Jansson,

Lille-Mor Jansson,
leg. sjuksköterska

Magnus Vrethem,

Magnus Vrethem,
professor, överläkare