ADHD påverkar inte bara individen med diagnos utan även närstående. Funktionsnedsättningens komplexitet tillsammans med okunskap i samhället medför även att det saknas forum där man kan lära sig om ADHD, om möjliga strategier i vardagen och vilket stöd man kan ansöka om. För att möta behovet av kunskap skapade vi en PEGASUS-kurs för vuxna med ADHD och deras närstående. Kursen har utvärderats vetenskapligt i samarbete med fem öppenpsykiatriska mottagningar i Stockholm. ADHD hos vuxna påverkar även närstående ADHD (attention-deficit/hyperactivity disorder) är en utvecklingsrelaterad neuropsykiatrisk funktionsnedsättning som kännetecknas av stora svårigheter att reglera uppmärksamhet, impulser och aktivitetsnivå. Symtombilden ändras under uppväxten, men en majoritet av alla barn med ADHD har fortsatta funktionsnedsättningar som vuxna. Den genomsnittliga prevalensen har studerats i flera länder och uppskattats till omkring 3 procent av vuxna i västvärlden.1 En del individer med ADHD har ett mycket negativt långtidsutfall med svår psykiatrisk samsjuklighet, beroendesjukdom och/eller kriminalitet.2 Men även

ADHD – omsorg framför utredning

Människors oro över den svenska sjukvården och vårdköerna har sedan en tid fått stor politisk och medial uppmärksamhet. Oron är befogad; många i kön lider av psykisk sjukdom och ett stort antal barn och unga väntar på ett första besök vid barn- och ungdomsmottagningarna för utredning av en neuropsykiatrisk problematik. Diagnosen ADHD (attention deficit/hyperactivity disorder) har starkt stöd inom barn- och ungdomspsykiatrin i länder som Sverige och USA. I USA beräknades 11 procent av barn i åldrarna 4–17 år ha en ADHD-diagnos 2011.1 En studie med data från ett nätbaserat öppet forum för föräldrar till barn med neuropsykiatriska diagnoser visar en bild av oftast ensamstående mödrar i ytterst krävande livssituationer.2 Uttryck för bristande omsorg Inte sällan beskriver föräldrarna sitt eget lidande som större än barnets, och flera har själva en psykiatrisk sjukdomsdiagnos.2 Dessa berättelser kan bidra till värdefull information om hur livet påverkas av ångest över otillräcklighet i föräldraskap och

Sedan intramuskulär injektion av botulinumtoxin typ A (BTA) introducerades för behandling av fokala dystonisjukdomar på 1990-talet har flera behandlingsindikationer inom neurologin och neurorehabiliteringen tillkommit. En av dessa är fokal spasticitet efter skada i CNS. Det finns nu omfattande beprövad erfarenhet och evidens när det gäller behandling med BTA av funktionshindrande fokal spasticitet i övre och nedre extremitet efter stroke, vilket återspeglas i nationella1 och internationella rekommendationer.2 Spasticitet Spasticitet kännetecknas kliniskt av ”hastighetsberoende ökat motstånd mot passiv muskelsträckning”, undersökt i vila, vilket är en klinisk markör för patologiskt ökad spinal reflexaktivitet, men utgör i sig inte behandlingsindikation. I stället är det associerade fenomen, som ”spastisk dystoni” med felställning i arm/hand eller underben/fot, ko-kontraktion av antagonister vid rörelser eller ofrivilliga medrörelser, som kan medföra funktionshinder och motivera behandling med BTA när andra åtgärder, som fysikalisk terapi, ortoser eller perorala farmaka, inte har tillräcklig effekt. Svår spasticitet har rapporterats förekomma hos 15,6 procent3

Yoga är ett 3 000 år gammalt verktyg för att skapa balans mellan kropp, sinne och själ. I västvärlden ses yoga som ett holistiskt hälsosystem och klassificeras av National Institutes of Health som en form av komplementär och alternativ medicin. Under de senaste 15–20 åren har ett flertal studier påvisat yogans positiva effekter på patienter med kronisk smärta1 och på personer med olika psykiatriska problem, till exempel depression, sömnstörning eller ADHD (för en översikt av studier i ämnet, se referens 2). Vetenskapliga studier av yoga har främst genomförts i kliniska och icke-kliniska miljöer. Ett fåtal internationella studier har undersökt effekterna av yoga i anstaltsmiljö. Dessa studier har påvisat yogans positiva effekter på faktorer såsom upplevd stress, uppmärksamhet och psykisk ohälsa.3 Studiedesign Syftet med vår studie4 var att undersöka om tio veckors yoga på anstalt kan ha effekt på de intagnas välbefinnande. Studien utfördes i form av en randomiserad kontrollerad studie

Spelproblem karakteriseras av en oförmåga att kontrollera sitt spelande, trots uppenbart negativa ekonomiska, sociala och psykiska konsekvenser. Det förknippas även med nedsatt psykisk och fysisk hälsa samt allvarliga ekonomiska problem för den som spelar och för anhöriga. Den kliniska diagnosen i DSM-5 är hasardspelssyndrom och ingår i kapitlet Substansbrukssymtom, medan spelproblem är en bredare term som innefattar även dem som har subkliniska besvär.1 På många sätt liknar spelproblem andra missbruks- och beroendediagnoser gällande diagnoskriterier och vilka konsekvenser de får, men utmärkande för spelproblem är bland annat de ofta allvarliga ekonomiska konsekvenserna. Enligt Folkhälsomyndigheten beräknas 2 procent av Sveriges befolkning ha spelproblem2 och ytterligare 18 procent av befolkningen beräknas vara anhöriga till en person som har eller har haft spelproblem.3 Anhöriga till personer med spelproblem mår generellt sett sämre, de dricker mer, har sämre ekonomi och har sämre relationer till andra närstående än personer som inte är anhöriga till personer med

I dag vet vi att föräldrar som har förlorat en son eller dotter genom suicid löper högre risk att utveckla psykiatriska sjukdomstillstånd, till exempel depression. Vi vet också att föräldrar med tidigare psykisk ohälsa har särskilt hög risk att drabbas, samt att posttraumatiska symtom är vanligt förekommande i den här gruppen, liksom hos andra som har erfarenhet av traumatiska dödsfall.1–3 Vad vi däremot inte vet så mycket om är faktorer som inte går att undersöka via register. Föräldrars erfarenheter i samband med dödsfallet, till exempel att själv upptäcka sitt döda barn, är en sådan faktor som anses vara förknippad med förhöjd risk att drabbas av psykiatrisk sjuklighet och posttraumatiska reaktioner. Detta är dock otillräckligt utforskat. Anledningen till att det saknas forskning kring förlustdrabbade föräldrars erfarenheter är både etiska och metodologiska.4 För att ta fram mer kunskap om hur förlusten av ett barn påverkar föräldrarnas psykiska hälsa genomförde vi en populationsbaserad enkätstudie som besvarades av 666 föräldrar som hade förlorat en son eller dotter genom suicid 2–5 år tidigare.5,6 Resultat Frågeformuläret returnerades av 666 av 915 (73 procent) föräldrar som identifierades via populationsbaserade register. Frågan “Hur fick du reda på att ditt barn hade avlidit?” besvarades av 659 informanter varav 147 (22 procent) hade upptäckt barnets kropp på platsen för självmordet (109 hade varit den första personen att se barnet, 32 hade sett barnet på platsen för självmordet, men inte som första person, och 6 hade bevittnat den suicidala akten). Av de 512 föräldrarna (78 procent) som inte hade sett barnet

#Senaste Tidskrifter

Psykiatri / Neurologi

Nr. 34 • april 2018
Årgång 9
  • Stroke
  • ADHD
  • Spelberoende
#

Psykiatri / Neurologi

Anders Berntsson,

Anders Berntsson,
chefsöverläkare

Björn Kadesjö,

Björn Kadesjö,
överläkare, med.dr

Hans Ågren,

Hans Ågren,
professor emeritus